Multikulturalism och konservatism
November 16, 2007 by Erik Winther Paisley
Jag har anmält mig till en kurs i statsvetenskap vid namn The Institutional Accommodation of Diversity. Margaretha von Troil rekommenderade det starkt, men jag måste erkänna att vara lite skeptisk inför kursen… Eller rättare sagt, mina föreställningar om kursens syfte. Syftet tycks vara att ge en introduktion till demokratiska, institutionella och andra utmaninger som kan uppträda, när ett samhälle blir - eller om det redan är - multikulturellt. Inga problem där; mitt problem är mer de ideologiska associationer, jag får när jag hör ordet.
Multikulturalism har allt för ofta funkat inte bara som täcknamn för gränslös, oansvarig invandring (med tillhörande idéer om hur berikade vi alla ska bli, när våra tråkiga och småborgerliga samhällen översköljs av en rensande våg av ny exotisk kultur), utan också för en annan likaså tveksam föreställning: Anti-västlighet eller kanske ännu bättre…: (Anti-) occidentalism. Ett hembakat koncept om vår västliga civilisations ondska - gärna tätt förknippad med ett naivt förhärligande av främmande kulturer, som trots sin avsikt inte är nämnvärt bättre än den klassiska orientalismen.
Konceptet kretsar kring de onda K:en : Kungamakten, kapitalismen, kristenheten, könen, kolonierna, kärnfamiljen och fram för allt: Konservatismen. Jag ska inte säga, att allt på listan har varit gagneligt för vår kontinent, eller för världen i alla fall - men inte heller skulle jag säga att allt har varit fel. Särskilt inte bara för att det är vår historia. Det är tyvärr ofta det man hör - i synnerhet i akademiska kretsar, där ordet västligs korrekta uttal blivit ett fräsande - t.ex: “X är en västlig föreställning”.
Som konservativ måste man fullkomligt avvisa den sortens koncept, som har härjat vänstern och stora deler av samhället. Vi ska inte vara chauvinistiska eller förneka de fel som hänt i historiens lopp, utan se klart och tydligen på vårt arv - och komma ihåg, att förra generationers brott inte är våra och, att vi idag njuter av att leva i historiskt sett oerhört framgångsrika länder och samhällen - båda materiellt och politiskt. Visst finns det brister, men trots allt måste vi vara stolta över arvet från de förra generationerna och sköta det åt framtida. Det är inte så att all västerländsk kultur nödvändigtvis är överlägsen - men behöver västlig kultur överhuvudtaget vara överlägsen? Är det inte tillräckligt, at den är vår?
Jag anser multikulturalismens anspråk på kulturneutralitet vara oförenligt med ett kultur- och civilisationsbevarande syfte som den västliga konservatismens. Därav min djupaste skepsis - som konservativ får man inte lätt indgå vilken som helst kompromiss; inte heller om det skulle vara lättare eller trevligare.
(Tack till David Olsson för språklig hjälp, Thorkil Værge för idéen)
Vänsterns framstegsoptimism förutsätter att i morgon är bättre än idag, och än bättre i övermorgon. Allt som är nytt är bra, kultur från Burundi exempelvis. I vilket sammanhang kan man fråga,men synsättet bygger inte på sammanhang.
Sedan kritiserar de paradoxalt nog kapitalismen för att dess tänkande bygger på “Mer och mer och mer, och om och om igen.”
En person utan minne, kan inte ha en personlighet: Kulturen är samhällets personlighet. Historien är vårt minne. Med historien skapas de sammanhang som gör människan stabil.
Men då måste också samhället ha sammanhang, så att människan KAN VARA stabil: fackliga rättigheter och demokratiska rättigheter, som också försvaras av de konservativa. När alla ser att samhället är VÅRT hem, så ska fler se efter sitt ursprung.
Om kristen social konservatism, värnade om det universiella människovärdet på ett konsekvent sätt, skulle virrhjärnor inte kunna torgföra förvirrade tankar om sammanblandningar av kulturer och människor,i ett samhälle där vi får leva som i en myrstack, utan identitet.
Konservatismen sammankopplas vanligen med makten och motståndet mot rättvisa för de fattiga. Men 1800-talets torpare var konservativa, och de företrädde sina egna rättigheter likaväl som de rika på sin tid stod upp för sin sak. Med tiden har dock konservatismen blivit de besuttnas egendom. Kanske det blir ändring då folk inser att värnandet om vårt ursprung skyddar vår identitet ?
Tack för kommentaren! Några övervägande:
Ja, västern är tydligen optimistisk kring möjligeterna för kulturberikning från t.ex. Burundi - ja faktiskt alla andre länder, men … någon generell optimism är det väl knappast tal om. Inför GMO-mat,, ändrade arbetsvanor, världens framtid (här tänker jag särskilt på klimatpaniken), debatten och pornografins och marknadsföringens inflytande på könsrollerna .. Etc.
Men är det egentligen paradoxalt? Det finns ju en stark puritansk strömning emot konsumerismen i (också) vår tid; man anser att vår överdrivna konsumtion (som ju avslöjar vår sundiga glupskhet, vällust, o.dyl) måste stanna tvärt - oavsett priset - och här är jakten på större välstånd och rikedom, som kapitalismens, uppenbart farlig.
“Men är det egentligen paradoxalt? Det finns ju en stark puritansk strömning emot konsumerismen i (också) vår tid; man anser att vår överdrivna konsumtion (som ju avslöjar vår sundiga glupskhet, vällust, o.dyl) måste stanna tvärt - oavsett priset - och här är jakten på större välstånd och rikedom, som kapitalismens, uppenbart farlig.”
Det är intressant att se kritiken mot konsumtionssamhället från konservativt håll. För konservatism borde ju än mer än vänstern förutsätta återhållsamhet? Men varför har vänstern kunnat ta över den diskussionen från konservatismen ?
Jag tror att det beror på att konservatismen alltför länge har varit ett språkrör för de besuttna. Ett förnyat kristet inflytande på konservatismen,skulle väcka liv i dess moraliska budskap ,det universiella människovärdet i kristendomens anda “lika inför Gud och inför varandra”.
Just detta har grundat västvärldens samhällen. Rättssystemet i form av “lika inför lagen”, demokratin i form av “en man en röst”, t o m marxismen har lånat en del av detta !
Jag bor i norra Sverige, har ett litet torp. Jag har hittat gamla religiösa skrifter från 1700-talet som jag läser om och om igen. Jag känner igen mig i något som försvunnit, som dagens människor saknar. De egendomslösa kan inte förstå konservatismen. Den som är beroende av bidrag, hyr lägenhet, och är beroende av politikers löften, kan inte förstå konservatismen. Människan måste ha ett historiskt minne. De egendomslösa är så rädda, de luras av politikerna att rikta blicken framåt, mot en god framtid som kanske ska komma. Men det är i det förflutna, minnet, som vi finner vår identitet, vår historia, och för förmåga att finna ro i oss själva.
Jag var en gång kommunist, men sedan jag flyttade ut till mitt lilla hus, kunde jag göra mig fri från “myrstacken”. Kapitalismen har själv skapat “myrstacken”.
“Det är intressant att se kritiken mot konsumtionssamhället från konservativt håll. För konservatism borde ju än mer än vänstern förutsätta återhållsamhet? Men varför har vänstern kunnat ta över den diskussionen från konservatismen ?”
Det ska jag inte kunde säga. Återhåll, avhållsamhet och hela nyckerhetsrörelsen präglade i hög grad den tidiga danska konservatism - på grund av ett medvetande om (särskilt) alkohol, utan också promiskuitetens negativa inflytande på de fattiga, vars redan osäkra tillvaro starkt försämrades av alkoholism, våld, sjukdomar och oönskade graviditet. Det var ju något, man ofte själv kunde ha sett - t.ex ibland egna anställda. Men detta engagemangs inneboende paternalism - som dock på Viktoriatiden var ett naturligt tecken på borgerlig ansvarighet - anses inte längre som acceptabel.
Dessutom har borgerlig ansvarighet & anständighet förändrats. Lusten att missionera, förbättra samhällsmoralen, o.dyl. är inte alls så stor som den varit - särskilt inte på högern.
“Jag tror att det beror på att konservatismen alltför länge har varit ett språkrör för de besuttna.”
Men det beror antagligen också på, att när konservativt socialt engagemang hade sin storhetstid, var det bara de besuttna, som hade de nödvändiga resursen att vara aktiva inom välgörenhet och dylikt.
“Dessutom har borgerlig ansvarighet & anständighet förändrats. Lusten att missionera, förbättra samhällsmoralen, o.dyl. är inte alls så stor som den varit - särskilt inte på högern.”
Jag följer sällan den politiska debatten. Den uttrycker mest politikernas sär-intressen. Någonting har dött hos människorna. Verkligen är det så generellt sett, att ingen kan dagligen syssla med pengar utan att förlora sin själ.
Men undantagna är de människor som har tradition och bevarar såväl sin själ som sin historia ! Pengar är något som på ett lömskt sätt gör så att tillvaron långsamt förlorar sitt innehåll, utan att individen som hanterar pengarna märker det !Pengarna skapar en omedveten okänslighet, som individen kompenserar med “mer och mer”.
Där har konservatismen ett budskap till arbetarrörelsen: Traditionerna skapar harmoni mellan intressena. Trots olika socialt ursprung, så finns sammanhållning i kultur, tradition och framförallt i det egna initiativet.
När de välbeställda värnar om traditionerna, kommer inte de klassmotsättningar som arbetarrörelsen uppstått ur, att vara ett problem längre. Metoden att olika samhällsklasser ska bygga sin tillvaro på just ett samhällelig välfärds-system, istället för egna initiativ, kultur och tradition, har sin grund inte bara i att de besuttna själva valt att gynna sina egna särintressen, och därmed växer ett statligt välfärdsystem fram som ersätter deras tidigare roll. Ju mer de välbeställda hävdar sina särintressen, ju starkare slår de ned spiken. En del av de välbeställda förstår att detta är problemet, andra gör det inte.
Jag följer av dessa orsaker inte den politiska debatten, då det från den borgerliga regeringen kommer mycket lite av just vad jag avser vara konservativ politik.
Stärkandet av familjen, kristendom, solidaritet med utslagna, som alternativ till en kostsam, ineffektiv och opersonlig social-stat.
Om människorna återgavs sin frihet att flytta från staden och bo i egna hus och ta hand om sin egen tillvaro, skulle det kännas naturligt att också ta hand om varandra, istället för att staten ska sköta detta.
Avos: “Jag tror att det beror på att konservatismen alltför länge har varit ett språkrör för de besuttna.”
“Men det beror antagligen också på, att när konservativt socialt engagemang hade sin storhetstid, var det bara de besuttna, som hade de nödvändiga resursen att vara aktiva inom välgörenhet och dylikt.”
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Idag tror jag inte att de välbeställda skulle ge bort mer till välgörenhet, om de hade mer pengar.Jag tror faktiskt inte allmänheten heller skulle göra det.”Staten sköter allt” är ett tänkande som spritt sig till alla.
Egentligen så behöver bara en ändring av själva tänkandet i första hand ske, då dagens samhälle inte längre är av det slaget att det är nödvändigt att samla in pengar åt medellösa. Att rika såväl som alla andra behöver återgå till att ta hand om varandra, förstå kulturella och historiska värden, kostar ingenting.
Men där står man inför ett svårt problem. Alla vet ju hur man gör när man häller ut vatten ur en flaska på marken. Dvs Alla vet hur man förstör. Men ingen vet hur man gör för att få vattnet som man hällde ut på marken tillbaka igen in i flaskan igen.