Vignettes

Varför sitter det en liten man i en rullstol iklädd röd överhalare med kapuschong bakom en inredningshandel på Runebergsgatan? Han är kanske fyra eller fem meter från en indisk restaurang och har utsikt till Hotel Radisson. Jag har sett honom sitta där förut. Han tycks inte vara hemlös – han har inga påsar med sig, ser varken full eller smutsig ut. Men det börjar ju bli tämligen kallt – särskilt om man sitter alldeles stilla. Jag skulle nästan tycka synd om honom, men som sagt sitter han bara där i lugn och frid i sin röda överhalare. Varför sitter han egentligen också där? Han må väl bo någonstans och om inte han gör det, varför då sitta just där? Inte skulle jag säga, att det er stadens mysigaste hörn. Kanske har han inte lust att sitta hemma hela dagen – eller gillar en lite tupplur utanför. Det är möjligen inte den bästa förklaringen. Hmm. Jag undras.

Mina medmänniskor förvånar mig ständigt. ‘Förvåning’ är kanske inte ordet. (Svenska är ju ett nytt språk för mig, som man antagligen kan höra . Jag måste bl.a. hitta orden tupplur, hörn och kapuschong i ordboken). Kanske ‘undran’ kan vara mera täckande för min upplevelse av att studsa över någonting. Typiskt något någon gör – ofta blott en liten vardaglig detalj, man plötslig märker. Som när man lägger märke till en man sitta alen på Hesburger och i ett ögonblick stänga sina ögon och alldeles njuta sin hamburgare, som vore det finaste haute cuisine – bara tillfälligt, mens man själv är på väg uppåt rulltrappan. Eller om man hör ett nytt uttryck, uppsnappar en bit av ett samtal bland främmande eller hos en som pratar i telefon i tåget.

Man får på ett sätt ett litet inblick i en annans liv – ett mikroskopisk fragment av andras privata världar. Det, tycker jag i varje fall, är otroligt fascinerande. Att alla dessa människor som man ju alltid omgivits av har sina ägna liv, historier, upplevelser, som man ju i principen inte vet någonting om – som man kanske inte får veta något om. Inte får man kanske heller vilja veta – är det inte allt ännu så att överdriven eller för närgången nyfikenhet anses vara lite suspekt? Jag vet inte. Jag skulle bara önska att alla bloggade om sina liv och sin vardag, så antropologer, people watchers, (grannar) och allmänt nyfikna kunde följa med. Ännu bättre vore det om inte folk skrev så hemskt mycket om sina hållningar. Visst skriver jag själv om mina, men har åtminstone inte fräckheten att låta det vara det enda!