Vignettes

Jag har anmält mig till en kurs i statsvetenskap vid namn The Institutional Accommodation of Diversity. Margaretha von Troil rekommenderade det starkt, men jag måste erkänna att vara lite skeptisk inför kursen… Eller rättare sagt, mina föreställningar om kursens syfte. Syftet tycks vara att ge en introduktion till demokratiska, institutionella och andra utmaninger som kan uppträda, när ett samhälle blir - eller om det redan är - multikulturellt. Inga problem där; mitt problem är mer de ideologiska associationer, jag får när jag hör ordet.

Multikulturalism har allt för ofta funkat inte bara som täcknamn för gränslös, oansvarig invandring (med tillhörande idéer om hur berikade vi alla ska bli, när våra tråkiga och småborgerliga samhällen översköljs av en rensande våg av ny exotisk kultur), utan också för en annan likaså tveksam föreställning: Anti-västlighet eller kanske ännu bättre…: (Anti-) occidentalism. Ett hembakat koncept om vår västliga civilisations ondska - gärna tätt förknippad med ett naivt förhärligande av främmande kulturer, som trots sin avsikt inte är nämnvärt bättre än den klassiska orientalismen.

Konceptet kretsar kring de onda K:en : Kungamakten, kapitalismen, kristenheten, könen, kolonierna, kärnfamiljen och fram för allt: Konservatismen. Jag ska inte säga, att allt på listan har varit gagneligt för vår kontinent, eller för världen i alla fall - men inte heller skulle jag säga att allt har varit fel. Särskilt inte bara för att det är vår historia. Det är tyvärr ofta det man hör - i synnerhet i akademiska kretsar, där ordet västligs korrekta uttal blivit ett fräsande - t.ex: “X är en västlig föreställning”.

Som konservativ måste man fullkomligt avvisa den sortens koncept, som har härjat vänstern och stora deler av samhället. Vi ska inte vara chauvinistiska eller förneka de fel som hänt i historiens lopp, utan se klart och tydligen på vårt arv - och komma ihåg, att förra generationers brott inte är våra och, att vi idag njuter av att leva i historiskt sett oerhört framgångsrika länder och samhällen - båda materiellt och politiskt. Visst finns det brister, men trots allt måste vi vara stolta över arvet från de förra generationerna och sköta det åt framtida. Det är inte så att all västerländsk kultur nödvändigtvis är överlägsen - men behöver västlig kultur överhuvudtaget vara överlägsen? Är det inte tillräckligt, at den är vår?

Jag anser multikulturalismens anspråk på kulturneutralitet vara oförenligt med ett kultur- och civilisationsbevarande syfte som den västliga konservatismens. Därav min djupaste skepsis - som konservativ får man inte lätt indgå vilken som helst kompromiss; inte heller om det skulle vara lättare eller trevligare.

(Tack till David Olsson för språklig hjälp, Thorkil Værge för idéen)